Så här i novembermörkret och inte minst i mörkret med Covid-19-pandemin så kan det kanske passa bra med lite sommarbilder och en sista del bilder från tågsemestern till Abisko i somras. Jag övernattade i Abisko under två nätter, kanske ingen jättelång vistelse men ändå tillräcklig för att uppleva en fantastisk miljö.

Solljus in i rummet borgade för en bra start på hemresedagen. Frukost i restaurangen i vanlig ordning, sedan till rummet och packa ihop för denna gång. Sedan kom dagens aktivitet att börja – för även om det var hemresedagen så hanns det med att vidga vyerna lite till i Abisko.

Klockan var 09:30 lite drygt när jag stod beredd utanför linbanestationen vid botten av fjället Nuolja. Nu tänkte jag mig åka upp och skåda vackra vyer, och lite ängsligt sätta mig i en stolslift som kom att färdas över trädtopparna i ca 20 minuter. Vyer från höjder har jag inga problem med om det är fast grund. 😉

Som bilden visar så fanns det ingen återvändo, nu satt jag där i stolsliften. 😉

Ovanför trädtopparna for man nu uppför Nuoljas branter, och med mäktigare utsikt ju högre upp man kom.

20 minuters färd i linbanan var det innan man nådde bergstationen på 900 meters höjd över havet.

I väl anslutning till linbanestationen finns Aurora Sky station, en plats för att skåda norrsken vintertid och därifrån utsikten även sommartid inte är så fel av avnjuta.

Även idag en blick mot Gåsdalen/Tjuonavaggi, ett av naturens konstverk.

Mäktiga bergsväggar på fjället Giron där nedanför, osynligt i bilden, sjön Abiskojaure ligger i dalgången. Vandrar man längs Kungsleden så går man längs östra sidan av denna sjö, och när sjön blir mer älvliknande i söder så går man över en bro som leder över till målet för första etappen på den långa Kungsleden mot Hemavan – nämligen Abiskojaurestugorna. Längs hela leden finns stugor som etappmål för övernattning, och till Abiskojaurestugorna är det ungefär 10 kilometer att vandra ifrån starten intill turiststationen.

En bra bit upp på fjället låg vackra blomsterängar, med bland annat smörbollar. Den kalkrika berggrunden skapar förutsättningar för mycket blomster.

Så går det uppåt, och efter det ännu mera uppåt. 😉

Det är en härlig känsla att besöka ett fjäll.

Snötäckta fjäll mot Norge till. Storsteinsfjellet är vad jag tror att detta är, ett fjäll vars topp är belägen 1893 meter över havet.

På tal om höjder…Inte särskilt långt söder om Abisko finns Sveriges tak, då det fågelvägen är endast ca fem mil ner till Kebnekaisemassivet med Kebnekaises nord och sydtopp på närmare 2100 meter över havet. Dock fick jag konstatera att det inte syntes från Abiskofjället Nuoljas topp. Och även om det hade legat inom fri horisont så låg det låga moln i området under eftermiddagen. Men häftigt att skåda dessa höga berg med dess dalgångar.

Med vy mot den västligaste delen av Torneträsk, i nederkant syns Björkliden.

Snöfläckar lite varstans, men kanske inte tillräckligt för att ta på sig skidorna. 😉 Och ska det åkas skidor på alpint vis på fjället Nuolja så är det offpist som gäller.

En stilla dag, inte mycket krusningar på Torneträsks vattenyta.

Lite nationalparksinformation då. Abisko är en av nuvarande 30 nationalparker i Sverige, och med nuvarande menar jag att det finns fler parker på gång, Nämdöskärgården kring Bullerö exempelvis. Abisko är den näst nordligaste nationalparken i landet, bara Vadvetjåkka som ligger mer norrut.

Vy mot Björkliden där ett SJ InterCitytåg stod inne.

Abisko by från ovan, eller Abisko Östra som järnvägsstationen heter och som har ett pampigt stationshus. Denna bebyggelse ligger ca 2 kilometer från turiststationen som har en egen liten station som mer är av karaktären hållplats.

Vilket härligt sommarväder det blev, även om det på toppen av Nuolja (1169 meter över havet) var lite småkyligt.

Många kom att ta linbanan upp till Aurora Sky station och därefter gå upp till Nuoljas topp, inte desto färre tog även linbanan nerför berget, men det gjorde inte jag. Då jag startade tidigt på förmiddagen, direkt när linbanan öppnade för dagen, så var det då rätt lugnt på vägen upp till toppen. Nu när jag var på väg ner möttes en hel del folk.

En kilometer över havet så fanns denna skylt som visar vägen mot antingen Nuoljas topp eller mot en led som leder till Björkliden.

Fjällsippan ute i backarna står…Men fjällsippan är inte släkt med de i södra Sverige välbekanta vårblommorna blåsippa och vitsippa, även om utseendet på blommorna verkligen har likheter.

En ”liten” bit är det om man ska följa vattendraget till Bottenviken, som efter Torneträsk mynnar ut genom den långa Torne älv. Älven som är 520 kilometer drar ut i Bottenviken vid Haparandra och Torneå.

Magiskt vackert på vägen ner.

Så underbart lummiga miljöer på Nuolja. Som synes ganska brant och koncentration är viktigt när man vandrar nedför och i framför allt branta och leriga partier. På sina håll fick jag absolut kolla mer på stigen än på de vackra vyerna.

En del småfåglar sågs.

Så skulle jag passera över detta forsande vattendrag, vilket krävde lite vadning. Men med ordentliga vandringsskor så blev man inte så blöt ändå. Ja det här vattendraget var alltså fjällbäcken Ridonhjira, som jag kom att följa resten av vägen nedför berget.

Går att hitta hur mycket vackra fotovinklar som helst i dessa miljöer.

En överblickande vy mot Nuolja efter att jag tagit mig ner och närmat mig turiststationen igen. Fjällturen var toppen på flera sätt, ett av dem var att jag slapp myggorna. 😉 Abisko nationalpark, hit återvänder jag absolut igen.

Utcheckning från Abisko skedde redan på tidiga förmiddagen, innan jag åkte upp på Nuolja. Min mindre resväska ställdes in i ett bagagerum så länge. Väl tillbaka på turiststationen var jag kring 15-tiden – med god marginal till avgång mot Kiruna. Lite souvenirer och tilltugg köptes i butiken på turiststationen inför hemresan. Det var ett riktigt trivsamt ställe STF Abisko turiststation. Svenska Turistföreningen är det alltså som driver stället och har så gjort sedan år 1903.

Normalt skulle det ha varit nattåg direkt till huvudstaden, och om inte nattåg så Intercity-tåg till Boden och endast ett byte där. Nu hade något signaltekniskt hänt på banan så det gick inget tåg från Abisko till Kiruna under eftermiddagen, så det blev buss in till Kiruna och därefter tåg till Boden. Var fint det med att åka längs Europaväg 10.

Plötsligt bromsade bussen in på E10:an mot Kiruna, men det fanns en ren förklaring till detta. 😉 Bussen kom att passera ett ställe vid namn Rensjön, och det är hemmavistelse för Gabna sameby som är den sameby som verkar i området omkring Abisko med renskötsel.

Efter en ca timmes bussfärd så nåddes Kiruna. Den temporära tågstationen i staden ligger i utkanten mot nordväst, intill sjön Luossajärvi och inte så många meter från berget Luossavaara. En stunds väntande blev det på perrongen, och samtidigt som bussarna från Björkliden och Abisko kom in så kom även bussar från Nikkaloukta med vandrare från Kebnekaise. Funderar på nästa sommar att kanske ta mig dit, men kanske inte i första hand för att bestiga sydtoppen utan snarare se och upptäcka området, med ”enklare” vandrigar som i Abisko, och sedan få Sveriges högsta berg på bild snarare än att bestiga det. För min erfarenhet från bestigningen av Åreskutan förra året var att det tog lite tid, även om det i mitt fall betydde många fotopauser. 😉 Den gången gick jag i alla fall ”bara” 900 höjdmeter enkel väg, till sydtoppen Kebnekaise via västra leden krävs 1800. Så ska man bestiga Kebnekaise så bör man veta vad man ger sig in på.

Ett diesellok av modell T43 ståendes i Gällivare. I bakgrunden syns fjället Dundret, och molnen ovan skulle nästan kunnat ge lite dunder de också. 😉

Klockan hade passerat en bra bit efter 21:00 på kvällen då bytet kom att ske i Boden. Då det var en stunds väntan på avgång 21:57 så hann jag gå in med bagaget i kupén och sedan via perrongen gå bort till bistrovagnen. Min 1:a-klassvagn låg längst bak i tåget om 13 vagnar, varav bistrovagnen låg åtta vagnar bort…

Kvällsdimma över landskapen, läckert. På väg mot Stockholm.

Mysigt och avkopplande hade man i sin sovkupé à la 1:a klass. Det gick åt ett par tusenlappar för att åka med denna standard.

Andra natten på nattåg gick bättre än första, så kände mig faktiskt rätt utvilad när huvudstaden närmade sig vid 09-tiden. Mall of Scandinavia i all ära, men det äldre tåget i orange och brun färgsättning var behållningen i denna bild.

Punktligt ankom vi Stockholm Central klockan 09:22 och jag lämnade WL4-vagnen för den här gången. Nästa gång det blir nattåg till Abisko blir det med VY Tåg som entreprenör, de tar över den upphandlade nattågstrafiken till Norrbotten och Narvik i Norge från den 13 december.

På tal om tåg och stationer, till Ropsten fick jag åka med ett tunnelbanetåg från början av 1970-talet, inte särskilt många år yngre än stationen som invigdes 1967.

Från Ropsten blev det sedan 203:an hem till Näset på Lidingö. Jag kom hem extremt nöjd och belåten över denna tågsemester, och klarade mig undan med 5-6 myggbett bara. 🙂

Slutligen ska jag länka till tidigare delar i fall ni vill återse dessa.

Tågsemester till Abisko – del 1

Tågsemester till Abisko – del 2

Tågsemester till Abisko – del 3

På återhörande med fler bildserier här på bloggen.

Med vänliga hälsningar
Mats Ö.