Bland mina återkommande naturvandringar är de jag gör i Häringe naturreservat. Häringehalvön som ligger mellan Västerhaninge och Nynäshamn utmed kusten. Naturreservatet är i sin fullständiga form namngivet Häringe-Hammersta, ett naturreservat som delas mellan Haninge kommun och Nynäshamns kommun där Häringe ligger i Haninge och Hammersta i Nynäshamn.

En ”efter jobbet”-vandring blev det i detta område den 20 april.

Klockan var närmare 14:30 när jag steg av vid Häringe grindar.

Naturupplevelsen började direkt med att skåda ett gäng fjärilar, mestadels påfågelöga.

Tråkigt nog har Häringe drabbats svårt av angrepp från granbarkborren, en insekt som i sig är ett naturligt inslag i skogarna, men med de torra somrar vi haft på sistone ökat ganska ordentligt vilket givit den tråkiga följden att stora mängder granar dör. För att det hela inte ska sprida sig än mer, och att inte de döda granarna ska göra områdena osäkra av träd som kan falla, så har man tvingats göra en så pass drastisk åtgärd som att avverka ganska mycket skog i Häringe. Inte bara Häringe för övrigt, flertalet andra naturreservat som Skärgårdsstiftelsen förvaltar har tvingats till liknande åtgärder. Inhägnaden som syns är för att skydda den nyplanterade skog, lövskog i detta fall, som så småningom ska pryda området, och skyddet är ju då kanske främst mot områdets vilda djur. Det här är ett område där mycket vilt går.

Ett ställe man tidigare inte hade så mycket skymt av Landfjärden, ja där hade man skymt av fjärden nu. Det finns en tätortsbebyggelse i området som bär namnet Landfjärden, och den bebyggelsen är belägen mellan Häringe och Hammersta, så det är inte jättenära att gå mellan de två halvöarna, även om det i Byholmssundet kanske inte skiljer mer än 150 meter där det är som trängst – men då får man simma över i så fall. 😉

Passerade genom området där Häringe slott ligger. Här finns möjligheter till övernattning med tillhörande måltider, samt konferenser. Funderar absolut på att göra en övernattning här, då jag är en stor vän av Häringes natur.

Grönt och skönt.

Ner mot Byholmen, där det finns en rundslinga man kan gå, brukar mängder av blåsippor synas vid skogskanterna.

Med vy över de öppna landskapen fortsatte jag min väg ner på Häringehalvön.

En nyanlagd rastplats fanns vid Hansviken, där några sjöfåglar syntes till. På andra sidan kom jag sedan att gå, för att komma ner mot Häringenäs och kontakten med lite mer vidare vatten.

Förutom den nya rastplatsen med röjda strandängar nedanför, så har även en våtmark anlagts i närheten, vilken ska se till att det näringsrika vattnet som kommer från åkermarken ”silas” för att sedan via strandängarna rinna ut betydligt renare i Hansviken. Östersjön har ju stora problem med övergödning genom att för mycket kväve och fosfor kommit ut i vattnet, från jordbruk, transport och industri bl a, vilket negativt påverkar växt och djurlivet genom dess följder med algblomning, bottendöd och syrebrist. För Hansvikens del så ska denna våtmark gynna det rika rovfiskbestånd som finns i viken, med bland annat gädda och abborre.

Vitsippor och blåsippor har varit rätt samspelta i år. Annars brukar de flesta blåsipporna ha blommat över när vitsipporna är i gång.

Efter lite skogspromenad så nådde jag fram till strandkanten, som skärgårdsdiggare vill man ju gärna ha sjökontakt. 😉 På håll syns kranar vid Norvik, den nya hamnen i Nynäshamn. Norvik tog ju över Frihamnens del gällande containertrafik, så nu körs inga containerfartyg till centrala Stockholm.

Med denna härliga skärgårdsvy i sikte så blickade jag ut mot Ådfjärden med öarna Frinsholmen och Herrön. Sundet mellan öarna heter Olångsund och bakom där så ligger den stora ön Muskö. Muskö som är känt för dess militära verksamhet, och det var också militären som lät bygga den långa tunnel som går från ”fastlandet” på Södertörn till ön.

När man vandrar i naturen så gäller det att vara på ”hugget” så att säga, så man inte själv råkar ut för ett hugg av denna slingriga typ. 😉 Men med långbyxor och rätt ordentliga vandringsskor så är inte den risken särskilt stor, går man barfota i sandaler ska man väl dock vara lite mer observant i ormtäta ”kvarter”. I alla fall var detta en vacker huggorm i gråblå nyans och med det typiska zickzackmönstret. Ser man en orm med gulvita fläckar vid huvudet så är det inte en huggorm, utan den giftfria snoken.

Strax efter huggormsmötet så fick jag möta ekorren. Eller det syntes faktiskt flera ekorrar på språng i området.

Lite vått igen.

Här var det tyvärr lite dystra granar.

Det är den här mörkgröna färgen man vill se i granskog, inte den brungråa som de torra barren på döda granar bär med sig. Från Häringenäs gick jag en väg som ledde genom en hel del skogspartier, upp mot Bobäcken. Längs denna väg kan man på ett ställe ta en avstickare upp mot en fornborg och rastplats, men detta gjorde jag ej denna dag.

Vad glor du på?

Lite mer öppet igen, och kvällsljuset började komma. Häringe är för övrigt ett naturreservat där det finns gott om ridvägar, och gården intill slottet har ett stor stall med intilliggande hagar.

Vackra Bobäcken, där jag stannade till en stund och njöt av lugnet. Ja helt lugnt var det ju inte, Bobäcken brukar ha gott om fågelliv med främst en stor del sjöfåglar.

Så landar en gråhäger i vassen, intill en annan häger, framför en del vigg.

Efter Bobäcken så drog jag mig bort mot busshållplatsen Fredriksborg. Då hade klockan hunnit bli sju och min buss mot Ösmo skulle gå halv åtta.

Yes, det blev en riktig härlig eftermiddag i en favorit av områden i Stockholms län. När busshållplatsen sedan närmades, så fick jag dessutom se skärgårdens stolthet i faunan i mitt tycke, havsörnen, lämna ett träd på andra sidan vägen. En fin avslutning innan jag tog mig till Ösmo och vidare färd med pendeltåget till Stockholm.

/Mats Ö.