Efter en god natt på hotell Fjällgården så vaknade jag till strålande väder på söndagen den 16 juni. Åt frukost i restaurangen med fin utsikt mot Åredalen, sedan var det dags att förbereda dagens aktivitet.

En tanke med att åka till Åre var att en dag vandra upp till Åreskutans topp, risken fanns dock att vädret inte skulle tillåta detta då fjällväder brukar kunna innebära varierad väderlek med en hel del låga moln och dimma, inklusive nederbörd dessutom. Jag fick dock en söndag som bjöd på enastående fint väder, så det var med stark motivation jag utgick ifrån hotellet strax efter halv tio. Direkt tog jag av mot vandringsled 215 som blev min led uppför berget.

Uppifrån skogsbranten på det lilla fjället Totthummeln så bjöds man på denna vy, vilket satte nivån för hela dagen.

Rejäl stigning i Totthummelns skogspartier, här blev man rätt svettig då det var rätt varmt och vindskyddat.

Långt opp till skutans topp. Ordet skuta har inget med sjöfart att göra gällande namnet på fjället, trots att just jag besökte stället. 😉 Nej skuta i detta fall betyder topp/spets, och det kändes väl rätt rimligt.

Första pausen tog jag med denna vy över Åre och Duved. Åresjöns formation blir alltmer älvliknande närmare Duved, och det är inte så konstigt då det är en del av Inlandsälven och dess stora avrinningssystem.

Den blomstertid var nu kommen även till lågfjället. Blomning på denna ört som har ett bär som uppskattas, i bland annat syltform till våfflor exempelvis – nämligen hjortron.

Snasahögarna på håll.

Växtligheten drogs allt eftersom undan ju högre upp jag kom, och med detta så gick jag från lågfjäll till högfjäll.

Ingen jätterusning på fjället även om det var några stycken som kom i rask takt upp längs östra leden. De uppsatta stolparna gav tydlig markering om var leden gick. Det var lite otydligt på ett ställe i skogspartiet vid Totthummeln men annars var det tydligt markerat tyckte jag.

Det tar tid för snön att försvinna från fjällområden, om den nu ens försvinner. Så kallade snölegor såg man här och där.

Otroligt vackert landskap, och snön ger en extra dimension tycker jag med dess vita strängar.

Fotopauser var alldeles utmärkta pauser ju högre upp jag kom, inte bara motivmässigt…En viktig del i vandringen är att ha bra skor, vilket jag hade, vandringsskor inköpta på Naturkompaniet på Kungsgatan i Stockholm.

Vissa snöpartier på vägen upp var jag tvungen att gå över, men ej i så svår lutning att det gav besvär.

Sista biten upp mot toppen så började tankarna komma om ”är jag inte framme snart…” – och det var väl inte något som gav energi för de sista branta meterna. 😉 Åreskutans topp nådde jag till klockan 13:00, och då hade jag nått en höjd på 1420 meter.

Väl uppe på toppen så var det bara att ta paus och njuta till fullo av de magiska vyerna. Kallsjön heter en sjö norr om Åre, som liksom Åresjön har avrinning i Indalsälven. Kan tänka mig att man nog blir kall som is om man tar sig ett dopp i sjön. 😉

Blickar bort mot Snasahögarna igen, denna maffiga fjällsformation sydost om Storlien.

Tännforsen är Sveriges största vattenfall med en fallhöjd på totalt 37 meter, där 26 av dem är det lodrätta fallet. Fotograferat i fågelväg 17 kilometers avstånd, så sikten uppifrån berget var god denna söndag. Och trots avståndet till vattenfallet så såg det mäktigt ut, det ligger inom ett naturskyddat område vid Indalsälven.

Om man inte åker till orten Åre utan istället besöker Duved så går det att vandra upp på Mullfjället, några hundra meter lägre än Åreskutan. Dessa två fjäll delas av Ullådalen.

Jag har ingen direkt imponerande lista gällande besökta orter i Norrland, så det var verkligen på tiden att bege sig uppåt.

Sveriges högst belägna café hade inte öppnat för sommarsäsongen än.

Vy bort mot Norge har man från toppen. Åre ligger i jämnhöjd med Trondheim kartgeografiskt, Trondheim som är Norges tredje största stad och tillhör landskapet Trøndelag, som också är det man åker in i om man fortsätter med järnvägen via Storlien eller med bil på Europaväg 14.

Efter en timme uppe på Åreskutans topp så var det dags att påbörja nedvandringen. Och den gick inte bara till kabinbanans bergstation, då kabinbanan inte var igång, utan jag gick hela vägen ner till hotellet. Men vackra vyer fortsatte man ju att se.

Jag mådde helt enkelt toppen! Gällande andra vandringsäventyr som går att göra i Jämtland är Jämtlandstriangeln en populär vandringsled på några etapper. Den kan man vandra i ett fjällområde sydväst om Åre några mil där fjällstationerna Sylarna, Blåhammaren och Storulvån utgör centrala poster.

Åre är ju som ett utförsåkningens centralort i Sverige, inte bara för att alpina nationalarenan ligger i orten, utan också för att den har en sådan bredd gällande pister, liftar och variation i fallhöjd med mera. Själv har jag bara åkt utförsskidor en gång, och det gick om man så säger symboliskt just utför…Men Hammarbybacken i Stockholm har faktiskt de senaste åren haft storheter i backen som Marcel Hirscher och Mikaela Shiffrin, en parallellslalomtävling i världscupen körs sedan år 2016 just där intill Hammarby sjöstad.

Det sägs att denna sten varit ett vindskydd där vandrare slagit sig ner och intagit en konjak när vädret blivit lynnigt uppe på fjället. Därav att stenbumlingen kallas för konjakstenen.

Som nämnts så låg det snölegor på flera håll i fjällområdet. Ett ställe på vägen ner var jag tvungen att passera en snölega på ca 30 meter, och för säkerhets skull i en krävande lutning. Inte på något sätt att det skulle vara farligt då det var en bra bit från något stup, men lite mer ansträngande blev det för några minuter. Och att känna på snö i mitten av juni har jag aldrig gjort förut. 😉 Efter denna lilla svårighet så mötte jag två engelskspråkiga män som undrade om vägen upp till toppen, jag förklarade att det fanns lite svårigheter från den väg jag kom. 😉 Sedan frågade jag i min iver också om det fanns fler liknande hinder på vägen ner, men de sa då nej till min lättnad. 😉

Djurlivet var väl inte så imponerande under vistelse på fjället. Göken gal på vägen upp, men några renar exempelvis syntes inte till. Men det gjorde inte så mycket, för landskapen som sådana var tillräckligt uppskattade försiktigt uttryckt, och väl uttjatat i detta blogginlägg nu kanske? 😉

Trots lågsäsongen som varade så fanns det dem som tog liften upp till högre nivåer. Många av dem hade med sig cykel och körde mountainbike downhill.

Vy bort mot den del av fjället som jag vandrade på vägen upp till toppen. Totthummeln till höger ser inte så mäktigt ut på avstånd, även om de branta skogsstigarna visade på något annat. 😉

I denna brant fanns en trappanordning så det gick lättare att vandra.

Apropå branter, här kanske det syns lite bättre om vilka lutningar det handlar om i fjällen…I solskenet skulle jag haft en keps med mig för solen gav faktiskt värme i fjälltrakten denna helg 15-16 juni. Vädret efter mitt besök i Åre har vad jag sett varit ganska uselt där i jämförelse, så jag hade en otrolig tur.

Så har jag arbetat mig ner så pass att byn syns nere vid Åresjöns strandlinje.

En rätt skön vy var att se sitt hotell igen, vid 16:30-tiden började man bli lite halvtrött på riktigt trots energin jag fick av de fantastiska vyerna. Avslutade strapatsen med att gå nerför en en riktigt brant lutning från Mörvikshummeln, och visst var jag mör när jag kom in till hotellrummet sedan.

Förvisso tog jag ”bara” 900 höjdmeter upp och 900 höjdmeter ner med start och mål vid Hotell Fjällgården, men jag kom att gå ner till byn också till kvällen, så då kom jag väl upp i de där 1000 höjdmeterna i vardera riktning. Hela resans kanske skönaste stund var när jag slog mig till ro inne på restaurang Werséns vid Åre torg. Svensk ren åt jag till varmrätt och till efterrätt vaniljglass med varma hjortron! Så himla gott var det.

Och varför inte börja middagen med ett glas champagne, det kunde jag gott unna mig efter en fantastisk dag med både avkoppling men också en del ansträngning.

Lagom till aftonen så mulnade det på lite mer kring Åre, även om solen försökte ta sig igenom på Mullfjället. 😉

En semester när den är som bäst var verkligen denna dag i Åre den 16 juni 2019.
/Mats Ö.