Västkustvecka

Vissa blogginlägg dröjer mer än andra, här kommer till slut ett sammandrag av en resa till Västkusten under en vecka i juli tidigare i år.

En av sommarens begivenheter var resan till Västkusten med vännerna Kim och Niclas den 19-23 juli. Detta var en resa vi skulle ha gjort sommaren 2020, men på grund av Coronaviruset och dess då osäkra läge utan vaccin så sköt vi upp det hela. Resans mål kom att bli Strömstad och Göteborg, där kom vi på bägge orterna kom att övernatta, men vi hade också ett ”mål” att resa med Kinnekullebanan på vägen till Västkusten.

Vi började färden från Stockholm Central med tåg till Arboga, med Mälartågs relativt nya dubbeldäckare. Ljusa, fräscha och säkert väldigt trivsamma som pendeltåg i Mälardalsregionen, men varför så lite fönsteryta på övre våningen?

Så satt vi plötsligt på en buss mellan Eskilstuna och Arboga. Vad hade då hänt med vårat tåg? Jo det fungerade utan anmärkning tyckte vi, men tydligen hade tåget fått ett fel på vindrutetorkare och av nämnda anledning så fick man ta tåget ur drift i Eskilstuna. Detta fick följden att vi kom att missa regionaltåget från Arboga till Laxå, där vi sedan skulle byta till Kinnekullebanan. Så efter lite svordomar på perrongen i Eskilstuna och samtal med SJ:s kundtjänst så blev vår resa till Strömstad ombokad via Göteborg. Regionaltåg från Arboga kom det att bli, men först efter någon timmes väntan i Eskilstuna så blev det bussfärd just till Arboga.

Vi nådde Strömstad, i Bohusläns norra ände, framåt 19-tiden. Förvisso ingen försening på så vis genom att fått åka via Göteborg. Hade huvudplanen varit i funktion så hade vi kommit fram ca 19:30. Vårt hotell låg mitt i staden, Hotell Krabban på Södra Bergsgatan. I två nätter skulle vi bo där. Från Östra Klevgatan, som hotellet också vätte mot, hade man vy mot stadshuset i Strömstad – en mäktig byggnad i granit från 1910-talet.

Jag och Kim var i Strömstad ett par dagar under sena december 2017. Då kom vi att åka över till Sandefjord med Color Lines dåvarande fartyg m/s Bohus. Den färjan hade ju några år på nacken, byggd 1971, så det var väl tid för ett nybygge att komma in på linjen mellan Sverige och Norge. Och ett nytt fartyg med ett mer miljövänligt framdrivningssätt – namnet Color Hybrid skvallrar kanske lite om det. När det kör in och ut från Sandefjord på norska sidan så används batteridrift.

En promenad i staden första kvällen fick det ju bli naturligtvis. Upp från ett berg hade vi denna härlig utsikt över Norra Hamnen därifrån båtarna till Koster, likaså andra skärgårdsbåtar, avgår. Och när vi sedan på hotellet tog nattsömn så väntade dagen efter en tur till just Kosteröarna, som är en ögrupp med flertalet öar men där huvudöarna är två till antalet med de geografiska namnen Nordkoster och Sydkoster.

Vi kom att avresa från Norra Hamnen med den stora Kosterbris. Koster Marin AB är rederiet som driver trafiken ut till Kosteröarna, på uppdrag av Västtrafik. Katamaraner är båttypen som används för passagerartrafiken, och alla har då Koster i främre delen av fartygsnamnet. Kostersund, Kostervåg, Kosterbris, Kostervind, Kosterfjord…Och hur mycket ”kostar” det då att åka till Koster? En tur och returbiljett går på 136 kronor.

På väg ut i skärgården, en bekant upplevelse, men kanske inte så ofta i norra Bohuslän med dess lite mer höglänta landskap. Skådar man mot någon mindre ö så kan man se landskapsdjuret för Bohuslän ligga och vila. Och landskapsdjuret är då knubbsälen.

På Nordkoster gick vi av vid Vettnet.

Nej vi kände ju att lite Stockholmsfeeling behövde vi på Nordkoster. 😉

Vi gick upp mot de två tornen som tidigare var aktiva fyrar, belägna 59 meter över havet.

Utsikt över både Nordkoster och Sydkoster, som delas av Kostersundet. Bebyggelsen på Sydkoster som syns är i byn Långegärde där en av bryggorna som Kosterbåtarna trafikerar finns.

I fjärran syns Norge. Utsikten uppifrån berget Högen (också kallat Kosterbonden) var läcker.

Efter en glass på ett café så tog vi också ett snabbt dopp i denna vik på västra Nordkoster. Brännmaneter drog in från havet, så det blev just ett snabbt dopp som sagt. Området kring Koster är ju väldigt rikt ur ett marinbiologiskt perspektiv, och ett större närliggande område omfattas av Kosterhavets nationalpark.

En länk mellan Nordkoster och Sydkoster finns i denna gula lilla linfärja, som just kallas Kosterlänken. För en viss avgift kommer man över sundet. 12 passagerare var maxantalet ombord, så det blev till att köa lite grann innan den långa överfarten. 😉 Färjan är bemannad under sommarmånaderna medan under lågsäsong så får lokalbefolkningen själva köra färjan över sundet – och därmed finns inte någon direkt tidtabellstrafik.

Vi kom att äta lunch på Koster trädgårdar på Sydkoster. En god gulbettssoppa smakade inte fel.

På promenad på sydliga ön tog vi oss upp till Valfjäll, med en trappa upp inte många meter från Koster kyrka.

På tal om just Koster kyrka…

Från Valfjäll med vy mot Nordkoster med dess två högt belägna fyrtorn.

Jag och mina vänner promenerade sedan längs en naturstig från Ekenäs ner mot Kilesand. Vid Kilesand hann vi med ett till dopp i det blå. Något man ska ha i beaktande är att även om en strandbotten är väldigt fin så finns där ett antal snäckor och musslor med mera. Det gör att badskor kan vara att föredra – om man inte som vi ville ha ordentlig massage under fötterna. 😉

Mot Strömstad igen åkte vi med Kosterbris från just bryggan Kilesand, inte så lång bit från där vi badade. Klockan var strax före 17 då vi lämnade Sydkoster efter härliga timmar iland på de två öarna.

En annan av bryggorna på Sydkoster är Ekenäs, med vacker omgivning på andra sidan sundet på ön Hamneholmen.

Strålande avslutning på dagen, vi tog en promenad efter att ha ätit middag nere vid fiskehamnen, intill Uddevallavägen. En natt återstod för vistelsen i Strömstad, sedan skulle vi dra vidare söderut.

En vind möter en bris i en övrigt lugn väderlek. Kostervind är den mindre av Kosterbåtarna som på bilden är på väg in till Strömstad, den större Kosterbris lämnar med gott om folk på soldäck.

Efter att ha kollat lite båttrafik från Laholmen så la vi in sista stöten på Strömstadsvistelsen med att 1. Checka ut från hotellet. 2. Gå till restaurang Pråmen för att käka lunch. 3. Bege sig till järnvägsstationen och gå ombord på Västtrafiks tåg mot Göteborg. Strömstad är en trevlig stad och jag återkommer gärna fler gånger.

Det byggs för fullt även i Göteborg, och byggs ut gör ju även infrastrukturen med nya broar, ny järnvägstunnel och annan kollektivtrafik. Under 2010-talet har nya pendelfärjor på Göta älv levererats. När vi checkat in på vårt hotell, centralt beläget 5 minuters promenad från station, så gick vi till Stenpiren och tog en sväng med en av dessa färjor – Elvy. Elvy är den senaste levererade pendelfärjan på linje Älvsnabbaren. Älvsnabbaren kör mellan Stenpiren vid Inom Vallgraven och Eriksberg på Hisingen. Linjen kom till för att förstärka förbindelsen till/från bland annat universitetsområdet vid Eriksberg, och därmed avlasta den längre Älvsnabben-linjen som går mellan Lilla Bommen och Klippan.

En annan del på temat infrastruktur i Göteborg. Den gamla Götaälvbron från slutet av 1930-talet har under året bytts ut mot en ny bro mellan Nordstaden och Ringön. Hisingsbron är namnet på den nya som kom i drift under våren 2021. När detta inlägg publicerats så finns ej något kvar av Götaälvbron.

Tyvärr hade jag glömt ta med fulladdat kamerabatteri inför kvällens resa med ångfartyget Bohuslän, så jag fick vända med Elvy medans mina vänner gick av en stund vid Eriksberg. Efter en sväng till hotellet så möttes vi sedan upp på Stenpiren igen, intagandes en sushimåltid i det relativt nya resecentrum som finns där.

18:30 var avgångtid från Stenpiren med det stolta bohuslänska ångfartyget Bohuslän, även om hemmakajen är i Västergötland. 😉 Det är en imponerande ideella insatser som görs för detta fartyg som verkligen är en stolthet för Göteborg och landskapet Bohuslän. Under turen, eller ska vi säga ”expedition”, guidade kapten Harald Treutiger.

Första delen av kvällsturen gick upp mot den norra delen av Göteborgs skärgård, och den innefattar öar som Öckerö, Björkö, Hälsö och Hönö. ”Hönökakan” kanske är bekant. Sedan styrdes färden söderut, över Vinga sand, för att komma in ungefär vid norra Styrsö i en passage som i folkmun kallas Snobbrännan.

Skärgårdsbåtsmöte vid Rivö. En av Styrsöbolagets katamaraner bär namnet Rivö men i denna bild var det Valö som kom att möta Skarven. Vi valde dock denna afton att åka en betydligt lugnare båt. 😉

Lite utomhusdans var det på Stenpiren när vi kom tillbaka framåt 22-tiden. En mycket trevlig tur med ångfartyget Bohuslän, det sista större ångfartyget på Västkusten. Vi tackade besättningen, den ideellt jobbande, för resan och begav oss mot hotellet på Drottninggatan. När jag bokade hotellet under våren så var det fortfarande Svenska Turistföreningen, STF, som hade det i sitt ägo. Dock har man inom STF fått prioritera verksamheten lite, en stor del på grund av Coronapandemins effekter på minskat resande under framför allt år 2020, så hotellverksamheten i Göteborg kom att säljas till en annan aktör – vilket jag blev varse om precis innan resan då jag inte kände igen namnet på hotellet jag hade bokat. 😉

Första natten i Göteborg klarades av, vi åt en god frukost på hotellet och först kl 12:00 kom vår båt till Vinga att avgå ifrån Lilla Bommen. En populär tur med många resande, men mina vänner fixade bra platser på soldäcket.

På väg ut till Vinga, genom Göteborgs skärgårds ganska snabbt kommande utskärgårdsmiljöer, fanns det goda möjligheter att se sälar.

Strömma Kanalbolaget var då rederiet vi kom att resa med ut till Vinga, och då med båten Carl Michael Bellman. En utflykt som kostade 275 kronor, inklusive då guidning ombord längs vägen ut. Och resan i tid kom att vara 1,5 timme, så att åka från centrala staden ut till yttersta delen av skärgården går betydligt fortare i Göteborg än i Stockholm. Skillnaden i omfång är ju stor mellan de två skärgårdarna. Sedan är bägge två underbara att besöka.

Vinga har både en fyr och en båk. Stenfyren från 1890 är byggt i ett stenmaterial, porfyr, som brutits lokalt på närliggande Koholmen. För 50 kronor så kunde man få besöka fyren och gå upp till dess topp.

Upp i fyrtornet fick man gå en svängig men smal trappa. Väl uppe så kom man till själva fyrljuset och ett litet utrymme där man kunde gå runt och njuta av utsikten inomhus. Men ville man ut och få lite skarpa bilder så påtvingades man att klättra upp för en stege där det fanns vissa utmaningar. Ett rep för att hålla i sig fanns dock tillgodo. Utsikten uppifrån fyren var naturligtivs hänförande.

Så kom Stena Danica från Danmark ute på Kattegatt.

Innan vi gick tillbaka till bryggan för hemresa så gick vi in på museet, den tidigare fyrmästarbostaden där vissångaren, poeten, konstnären Evert Taube växte upp.

Den stora Skandiahamnen, med bland annat containerlastningen, passerades förstås på både vägen ut och vägen in.

Möte med Nya Varvet-färjan – artistnamnet för Djurgården 7 under sommaren 2021. I juni kördes hon ner från Stockholm, via Göta Kanal, och jag missade henne med en dag vid Läckö slott…

Väl tillbaka i centrala Göteborg så gick vi till hotellet, då det var dags för Kim att resa hemåt då han skulle jobba på fredagen den 23 juli. Vi slog följe till stationen för att vinka av och tacka för sällskapet på resan. Efter det så tog jag och Niclas veteranspårvagnen bort till Liseberg där vi skulle tillbringa kvällen. Jag erkänner direkt här att jag inte är en supporter av ”värsting”-attraktionerna – så Farfarsbilarna passade väl bäst då. 😉 Eller lite mer fart än så kom det att bli, och vi kom väl upp i närmare 10 åk. God mat intogs på en bistro intill Lisebergsscenen där Lotta Engberg kör sin allsång under måndagar sommartid.

Ja där har vi alltså allsångsscenen där det sätts färg måndagar sommartid. Vi åkte en sväng med Lisebergshjulet med mäktiga vyer över staden.

Efter Liseberg så åkte vi en omväg tillbaka till hotellet, via Mölndal med spårvagnen och därefter en buss genom södra förorter till Brunnsparken där vi gick av och tog oss tillbaka till hotellet.

Fredagen den 23 juli vaknade jag och Niclas själva på hotellrummet. Ännu en dag med strålande väder bjöds på Västkusten, och ännu en skärgårdstur stod på programmet. Enstaka turer mot södra skärgården under sommaren utgår från Stenpiren i centrala Göteborg. Annars får man ta buss eller spårvagn ut till Saltholmen, nästgårds med Långedrag. Ordinarie båten Vesta fick förstärkningshjälp till Vrångö av denna båt Kungsö, vilken vi valde att resa med. Likt Koster Marin kör trafik i uppdrag för Västtrafik i norra Bohuslän, så kör Styrsöbolaget under Transdevs ägo trafiken i Göteborgs södra skärgård.

En fyr något mindre än Vingas. 😉

På Vrångö tog vi oss till Hamnkrogen Fiskeboa där utsökt god mat intogs. Varmrökt lax som var ljuvlig i en kombination med skagenröra, potatis och sallad. Niclas tog en skaldjurstallrik som inte såg fel ut den heller.

Nöjda gick vi tillbaka till bryggan och båten Valö som tog oss till Saltholmen, den stora knutpunkten för trafiken ut mot södra skärgården.

Vi kom att få åka med en ny spårvagnsmodell från Saltholmen till Nya Varvallén.

Promenad ner till Nya Varvet, dit det under sommaren har gått färjetrafik med en ”stockholmare” – nämligen Djurgården 7. Gratistrafik dessutom. Vi kunde ju inte vara i Göteborg utan att ha åkt en sväng med 7:an – eller under artistnamnet ”Nya Varvet-färjan”. In till Stenpilen åkte vi då, och därefter var det dags att hämta väskorna på hotellet. På tal om varv, Göteborg har ju historiskt varit en stor industriell varvsstad, men av detta är spåren allt färre numera. Nyligen revs en av de gamla hamnkranarna på Lindholmen.

Väl på hotellet senare så kom Niclas med den inte så uppmuntrande informationen att det var stora förseningar på järnvägen. Trafikolycka vid Herrljunga station, med dessvärre tråkig utgång, vilket stannade trafiken totalt på Västra Stambanan under ett antal timmar. Vår avgång ca 17:30 till Stockholm med det i Sverige sedan i våras nyetablerade tågföretaget FlixTrain kom att bli x antal timmar försenat. Men vad att göra när situationen var som den var. Bara att gå till en servering på stationen för intag av mat och dryck, och även ladda telefonen och sedan ha ordentligt med tålamod…

Åh så skönt att tåget äntligen kom. Nu väntade ”bara” rundgång av loket…

Sent omsider, ja väldigt sent omsider, fick vi komma ombord på tåget – då hade klockan slagit 22:30 (!). För det var väl klart att det också skulle bli något strul med loket i samband med rundgången, alltså vid vändning av loket, så allt blev ju ännu mer fördröjt än vad det redan tillräckligt var. Själva resan till Stockholm? Ja inte fanns den rätta stämningen för att vila med tanke på den starka belysning Flixtrains vagnar gav…

Nej vila blev det först hemma på Lidingö senare under natten. En härlig soluppgång blev att skåda innan jag gick till sängs – hemresan till trots med dess omständigheter så kunde man inte vara annat än väldigt nöjd och belåten med denna västkustresa.

Från en juliresa till en julhälsning:

En riktigt GOD JUL tillönskas alla läsare!

/Mats Ö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.