Semester till Västergötland och Skåne – dag 2 – Kinnekulle

Efter en varm natt så blev det gott med frukost på hotellet. Fick inte upp fönstret på glänt så därav blev det lite svettigt på natten. Nåväl, efter frukost så var det dags att sätta lite fart, för vandring stod på programmet under förmiddag och eftermiddag. Så innan vi gav oss iväg med bil så gick vi till en livsmedelsaffär och handlade matsäck för dagens vandring som kom att ske på Kinnekulle.

Li körde oss till Hällekis, den större av orterna på detta platåberg, där bilen parkerades. Sedan kom vi att gå en vandringsled till stationen Trolmen för att därifrån åka tillbaka till Hällekis med Kinnekullebanan, ja normalt om tåget hade gått…

Från Hällekis samhälle gick vi längs en blåmarkerad led till en början.

Första delen av vandringen gick genom skogspartier, med nära Hällekis en industri intill, så starten var väl inte den roligaste delen av vandringen. Den här gränsstenen markerar skiftet mellan Österplana och Mellanplana socken.

Efter att första halvtimmen gått mestadels genom skog så kom vi sedan ner till vattnet. Och det stora vattnet intill Kinnekulle är ju naturligtvis Vänern, och där viken mellan Kinnekulle och Kållandsö med Läckö slott i bilden kallas för Kinneviken.

Nog är det en stor insjö Vänern, Sveriges största.

Leder som är orangemarkerade brukar ofta vara långa leder, liksom Sörmlandsleden, Upplandsleden, Skåneleden exempelvis. Även Kinnekulleleden sträcker sig ett antal kilometer, 45 km. Biosfärleden, den blåmarkerade, är heller inte kort och utgår från Läckö slott och sträcker sig upp till Mariestad. Området kring Kinnekulle och Vänernskärgården är ett så kallat biosfärområde, utfärdat av Unesco år 2010. I korthet handlar det om att det är ett område med höga landskapsvärden som ska förvaltas men också nyttjas – detta i en kombination på ett hållbart sätt.

Det gällde att inte gå för nära kanten för det var några meter ner till stenstranden.

Vandringen gick vidare längs vattnet en bit, och vi passerade en badstrand och sedan Kinnekulle camping, där nere vid Hällekis hamn denna fyr fanns att se. Hällekis hamn ligger en bit bort från tätorten som också har en hamn men med namnet Hönsäter.

Tjärblomster.

Från vattnet kom vi att gå upp ett antal meter, och vi passerade väldigt idylliska miljöer kring Hellekis säteri. Bland annat en allé med kastanjeträd, och så en hage med kor.

Så blev det några höjdmeter att ta i denna backe där vi gick genom Hellekis säteri.

Som sagt, idylliskt!

Fin häst.

Hellekis säteris huvudbyggnad på visst avstånd och bakom lite grönska, infarten till byggnaden markeras av skyltning om privat mark. Det går alltså inte att besöka denna byggnad. Däremot intill detta ligger ett trädgårdskafé, som dock inte hade öppet när vi vandrade förbi. Säteriet har en trädgård med en del ovanliga träd bl a.

Vackert belägen järnväg på Kinnekulle, kan den möjligtvis kallas för Kinnekullebanan? 😉

Så gick vi ännu mer uppför, det började lockas med lite lunchpaus. 😉

Medhavd matsäck hade vi, och lunchpausen togs intill detta stora stenbrott där tidigare kalksten brutits. Den verksamheten lades ner för drygt 40 år sedan.

En speciell och rätt häftig miljö med sin historia. Ca 80 miljoner ton kalksten har brutits från denna plats.

Färggrant.

Växtligheten överhuvudtaget var ju imponerande, dessa fält med ramslök inte minst. Men om någon skulle få för sig att ta sig dit för att plocka ramslök så är det förbjudet.

Munkängarnas naturreservat är ett av många naturreservat på Kinnekulle. På vår vandring mot Trolmen passerade vi dessa ängar för att ta oss ner mot Råbäcks hamn.

Råbäcks hamn ligger för all del en bit ifrån stationen (det får man väl ändå kalla station med ett sådant pampigt stationshus) på Kinnekullebanan. Denna icke elektrificerade järnväg löper från Gårdsjö, söder om Laxå, till Håkanstorp, norr om Vara. Senare under sommaren skulle jag och ett par vänner resa med just Kinnekullebanan, om då inte ett av de anslutande tågen från Stockholm fick fel på sina vindrutetorkare….

Första delen av juni var uppenbart en väldigt bra tidpunkt för besök i trakten.

På väg ner mot Råbäcks hamn, som i vandringsdelen låg på slutet, fick vi syn på en liten padda. En våtmark fanns inte långt från denna annars torra väg där den befann sig på.

Nere vid Vänern igen och vy över Kinneviken.

En stening vågbrytare.

Nere vid Råbäcks hamn fanns ett gammalt stenhuggeri som idag är ett arbetslivsmuseum.

En fin kulturhistorisk miljö där vi nära vattnet tog en fikapaus i solskenet. Råbäcks mekaniska stenhuggeri var aktivt från 1888 till 1970 och verksamhetens huvudsakliga produkt var byggsten.

Vi hade kunnat vara kvar nere vid Vänerns strandkant en stund till egentligen. För framme vid Trolmens hållplats var vi i väldigt god tid innan taxi skulle ta oss tillbaka till Hällekis. Och varför taxi då? Jo för att det var inställda avgångar på Kinnekullebanan på grund av fordonsbrist. Så det blev inte alls till att vänta på ett tåg vid den här idylliska hållplatsen.

Men väl nöjda med vandringen var vi när vi åkte tillbaka till Lidköping från Hällekis. Sedan väntades en mycket trevlig kväll i Stora Levene, en ort där också Kinnekullebanan har en hållplats.

Kinnekulle var underbart att besöka. Totalt blev det närmare 12 kilometers vandring, och variationen i landskap och miljöer längs vandringen var trevlig. Med finfint väder och en otrolig växtlighet så var det bara att njuta.

Mvh

Mats Östman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.