Hej på er,

Nytt blogginlägg och en ny vandring i Stockholms underbara skärgård.

Närheten till Dalarö har förstås gjort att det blivit några besök på Ornö genom åren – men ön är ju stor och det finns ganska många stigar och områden att se på det vidsträckta landområdet från Ornöhuvud i norr till Lättinge och Sundby i söder.

Fredagen den 29 mars kom jag att vandra längs den västra delen av Ornö – sträckan Björkösund-Lättinge-Mörby-Brevik-Hässelmara. Från Dalarö kom jag att nyttja Waxholmsbolagets trafik för att ta mig just ner till Björkösund. En avgång från mitt så bekanta Dalarö kl 09:00 med m/s Utö Express (tidtabellen skvallrade om henne eller m/s Skarpö).

Det byggs en hel del på Dalarö nuförtiden – inte minst nere vid det gamla hotellområdet som också är upphovet till att det kallas Hotellbryggan där man stiger av just busslinje 839 – även om jag förvisso tycker det är mera av en kaj. Dalarö brygga i alla fall enligt Trafikverkets skylt.

Närmare macken låg m/s Utö Express inne – väntande för anstormande resenärer. Eller så mycket till anstormning blev det inte då jag var ensam passagerare på turen.

Ejdrarna har återkommit till skärgården – ett riktigt vårtecken. Gudingarna är det som dominerar här i bilden med endast en åda synlig.

Waxholmsbolaget trafikerar ju både västra och östra delen av Ornö. Denna linje 20 ner mot Björkösund passerar denna på flera sätt historiska anläggning.

Den kanske främsta minnet av det förgångna finns förstås genom försvarsanläggningen från 1600-talet -men också finns vid huset strax norröver en optisk telegraf (en rekonstruktion). Denna optiska telegraf vid Dalarö skans var en så kallad sidostation i den så kallade Södra linjen som var aktiv under mitten av 1800-talet. För kommunikation och framförande av budskap så skickades signalerna från en punkt till en annan med hjälp av detta system med järnluckor på master som kunde sättas i två lägen (öppen eller stängd). Och med dessa så fanns det då koder i siffror och bokstäver som skapade meddelandena – för att ta det i korthet.

Det krävdes förstås kikare för att kunna se dessa signaler, varvid dessa telegrafer förstås oftast stod på höga berg. Dalarö skans var dock en sidostation som sagt. Men för att koppla vidare till mitt besök på Ornö som stundade så skulle jag just besöka Telegrafberget där.

Försvara södra inloppet till Stockholm var annars ”Skansens” ändamål – men någon riktig kapacitetsprövning fick anläggningen inte under dess aktiva tid. Ryssarna vid härjningarna i Stockholms skärgård år 1719 lyckades att ta vägar förbi anläggningen.

Jag steg av m/s Utö Express vid bryggan Björkösund på sydvästra Ornö – en för mig ny brygga att debarkera till.

Lättingeviken är en av mycket få delar av Stockholms skärgård jag inte varit inne med skärgårdsbåt. Det är Lättinge vid Ornö och Gisslingö norr om Fejan i Roslagen som är mina ”blinda fläckar”. Däremot har jag passerat utanför Lättingeviken på väg mot Utö flera gånger – inte minst på den gamla goda tiden när s/s Saltsjön fortfarande trafikerade traden i reguljär trafik (är nu 20 år sedan sist).

Från Björkösund gick jag första delen längs stigar, förbi fritidshus som ännu stod o väntade på sina boende, och genom ganska tät skog med lite terräng.

Närmare Lättinge by så fick jag plötsligt ett möte på ca 75 meters håll. Skogens konung – eller kanske drottning då detta är en älgko – stod i en slänt. Mycket häftig naturupplevelse, första gången jag får en älg på bild i det fria.

Jag tog ett par snabba bilder – sedan sa jag trevlig helg och vandrade vidare.

Men jag kunde i alla fall gå ner till bryggan vid Lättinge – så nu har jag varit där åtminstone. Då är det bara Gisslingö kvar…

Efter Lättinge så skulle jag ta mig norrut längs den mer västra delen av Ornö. Vid Kråkmora gård gick jag in på det gula spåret – och samtidigt det gulblåa Stockholm Archipelago Trail – för en härlig vandring genom skog och mark.

Några öppna marker upp mot Mörby kom jag att passera längs. Vilket lugn!

Och så in i skogen igen.

En glimt av gården Mörby.

Goda tecken uppenbarade sig efterhand.

Tog en fikapaus uppe på en mossig hällmark där det fanns lite luft mellan träden. Där och då så kom solen fram och det blev väldigt njutbart. När det kom till just fika/lunch så hade jag med mig på denna vandring ett par frukter, en macka och en vitamindryck. Plus lite godis…

Framåt marsch efter en rogivande paus – och då förstörde jag ron för detta rådjur som dök upp i buskagen.

Lätt att vandra när det är utmärkt markerat av spåren.

Fritidshus finns det gott om på Ornö – men i och med att ön i sig är så stor så märks de inte så väldigt mycket när man vandrar genom de stora skogsmarkerna. Men det finns ju ett antal byar på ön – däribland Bodal och Brevik närmare Mörbyfjärden som jag kom ut vid. Och första biten från Björkösunds brygga passerade jag ett antal ännu så länge vinterstängda fastigheter – men snart är sommaren tillbaka.

Ornö har ju förstås inte bara deltidsboende utan också året-runt-boende (kring 250-300). Bland samhällsservicen på ön så finns en skola för årskurs 1-5 nära Ornö kyrka – och precis intill hembygdsmuseet för övrigt. För de som går i äldre årskurser än så, så är det fastlandet som gäller – men det finns ju skola på Dalarö som inte är alltför långt bort ändå.

Affär i form av en mindre livsmedelsbutik finns också vid Ornö kyrka som ligger just intill Kyrkviken.

Den största arbetsgivaren på Ornö är Ornö Sjötrafik AB som driver färjetrafiken mellan Ornö och Dalarö. Annars som på andra skärgårdsöar så sysslas det med lite allt möjligt – inte minst inom hantverk och service. Färjetrafiken mellan Ornö och Dalarö gör det relativt lättåtkomligt att pendla till Stockholm dessutom.

Öns busslinje ska väl nämnas också – SL-linje 889 – som trafikerar Skinnardal, Brevik, Ornö Kyrka, Sundby och Lättinge. Dock inte så många avgångar per dag.

Just vid Brevik så avslutades dagens etapp genom skogspartierna. Fortfarande ett par-tre kilometer bort till Hässelmara från därifrån bilden togs vid strandkanten vid inre delen av Mörbyfjärd.

Minnena av de optiska telegraferna i Stockholms skärgård finns kvar bland annat i geografiska namn – och då på Ornö finner man Telegrafberget vid just Brevik – och där det uppe på bergets topp för några år sedan sattes det upp ett utsiktstorn.

Här har vi det fina tornet som från den större vägen kräver en viss backe upp genom mindre stig för att nå.

När toppen väl har nåtts så är det en otroligt storslagen utsikt som det bjuds på.

Vy mot Dalarö.

Gamla norska fjordfärjor kan också skådas uppifrån tornet. Jo Ornöfärjan Ebba har sitt ursprung i Norge och trafik på de norska fjordarna och därvid så är det ett rätt bastant bygge då det förstås kan bli sina vädermässiga utmaningar vid norska kusten.

Så läckert att Ornöfärjan Ebba kom ifrån Dalarö passande nog i det härliga ljuset. Det hade spruckit upp och blivit en riktigt fin vårdag – och den friska vinden som var gjorde inget då vandringen gjorde en rätt uppvärmd.

Vy mot söder – och mot Mörbyfjärd. Jag hade söderifrån kunnat vandra närmare vattnet än vad jag gjorde, gått det gula spåret åt andra hållet så att säga. Varianter finns alltså att göra – men det fina med den naturstig jag valde att gå var att den var ganska varierad med både öppna marker och skog. Ornö är verkligen en speciell och fantastisk skärgårdsö.

En annan fin plats att besöka i Haninges kommun och skärgårdsdelar är Gålö. På bilden syns den yttersta delen mot öst – Havtornsudd. Där bakom inne i viken finns Gålö havsbad (utanför bild) med tillhörande camping. Långt bortåt land syns bebyggelse i Brandbergen och Haninge.

Vårens ankomst som sagt – blåsippor längs vägen mot Hässelmara. En grusväg upp från norra delen av Brevik som passerar en pittoresk gård vid Västra Hässelmara bland annat. Om besök önskas göra till utsiktstornet på Telegrafberget så är vägen till och från färjeläget i Hässelmara inte jättelång, ca 2-2,5 kilometer.

Det går ju utmärkt att cykla på Ornö – på de större vägarna framför allt – och då kan man uppleva mer av ön under ett dagsbesök. Ett ställe som jag inte besökte denna fredag men som är en fantastisk fin del är Sundby och den gamla ruinen intill den

Sedan kan förstås vägen tas norrut från Hässelmara och mot norra Ornö. Ett flertal gånger har vi från Dalarö tagit cykeln, eller på den tiden vi hade båt, till skogmarkerna och plockat svamp.

Färjeläget vid Hässelmara där ordinarie färja Ebba ligger inne vid ordinarie läge – medan reservfärjan Ornö Kurir bidar sin tid lite vid sidan av. Nere vid färjeläget finns en vänthall och där inne köptes biljett för överfarten till Dalarö – 60 kronor. Passade även på att ladda min mobil som börjar få dåligt batteri…

Telegrafberget från sjösidan – tornet syns knappt. 😉

Områdena kring Dalarö och ”Skansen” är vrakrika – och det är faktiskt ett område som år 2014 blev det första maritima kulturreservatet.

Åker man med m/s Ebba då ska det förstås njutas av den härliga utsikten från soldäcket. Här med vy föröver mot Dalarö då.

Dalarös nya skyline – i alla fall söderifrån. Ni som eventuellt inte uppskattar denna nya ”stadsbild” så kan ni alltid njuta av den vackra m/s Vindöga på bilden. 😉 Till vänster i bild syns m/s Öfararen från Dalarö Sjötransporter. Öfararen som kör turer ut till Huvudskär bland annat – tyvärr inte längre i Waxholmsbolagets regi, det var några år kring 2015-2020 när faktiskt trafiken ingick i regionens utbud och med biljettaxa efter det.

Jag var iland på Dalarö till kl 15:30 – en stunds promenad hanns med innan bussavgång strax efter klockan fyra.

En del av Wallinvägen som går ner mot Fiskarhamnen med denna charmiga passage.

Klockstapeln vid Dalarö kyrka uppfördes i mitten av 1740-talet och är numera granne med det nya bostadsområdet. Denna ersatte på platsen en äldre stapel, och har från den en mindre klocka bevarad. Den större av klockorna kom på plats när stapeln byggdes. Dalarö kyrka i dess nuvarande form blev till på 1780-talet, då ett mindre kapell omformades till dagens kyrka.

På tal om klockor så är det nu tid att avrunda denna bildserie från en underbar vandring på Ornö – och med avslut på Dalarö. Och nu är det dessutom sommartid!

Med soliga och vänliga hälsningar

Mats Östman