När det ska göras en utflykt ut på Mälaröarna så styrs resan ut till någon av öarna och halvöarna i Ekerö kommun. Till dessa inom närområdet Stockholm räknas inte minst Lovön, Ekerö, Färingsö, Munsö och Adelsö. Sistnämnda ö kom jag måndagen 10 februari att göra en resa till med dess världsarv i Hovgården.

Från Brommaplan med busslinje 311 kom jag för övrigt att passera ytterligare ett världsarv i Drottningholm. I den slottsmiljön har jag varit flera gånger, men däremot Hovgården på Adelsö skulle inbringa ett premiärbesök. Kungliga anor finns på Hovgården också, men dock från Vikingatiden.

Den första bussresan gick från Brommaplan (där byte från tunnelbana gjordes) ut till Munsö med sluthållplats Sjöängen intill färjeläget mot Adelsö. Ca 50 minuters resa med busslinje 311.

En linfärjeled förbinder Munsö med Adelsö över Svinsundet. Sedan mitten av december så sker byte mellan busslinje 311 och 312 vid Sjöängen, tidigare har linje 312 också gått till och från Tappström och Brommaplan. Nu körs linje 312 av en mindre buss som då inte behöver lika mycket plats på de förhållandevis smala vägarna på ön – eller lika mycket plats på färjan över sundet.

Jag gick av vid Adelsö kyrka, ca 3 kilometer söder om färjeläget mot Munsö. Adelsön är en stor ö, ca 26 kvadratkilometer till ytan, så det är förståeligt att det finns en busslinje på ön.

Adelsö är en ö med gamla anor – däribland öns kyrka från 1100-talet.

Till höger i bilden står en allergivänlig björk – en ornäsbjörk. Trädsorten, som saknar pollen, upptäcktes på 1700-talet i Lilla Ornäs i Dalarna. Ornäs beläget utanför Borlänge har ett av Sveriges äldsta museum i Ornässtugan, en loftbyggnad där Gustav Vasa ska ha gömt sig i sin flykt från danskarna hösten år 1520.

Kyrktornet från en annan vinkel, där ruinresterna av Alsnö hus pryder förgrunden.

Den mäktiga vyn över Mälaren skådad från fornlämningsområdet intill Adelsö kyrka. Här finns alltså bland annat kungshögar, ruiner och runstenar som talar om en tid som varit – en tid som för platsen var betydelsefull gällande ganska många hundra år – från vikingatiden till medeltiden. Den här måndagen var det lugnt och fridfullt på platsen, inte många fler än mig där.

Iskonst.

Fjärden utanför Hovgården bär inte helt ologiskt namnet Hovgårdsfjärden. Ett tunt lager is hade lagt sig över stora delar den här februaridagen. Dock inte tjänligt för skridskoturer direkt…

Hovgården på Adelsö tillsammans med den gamla handelsplatsen Birka på grannön Björkö tillhör ett av Sveriges 15 världsarv som blivit utsedda av UNESCO. Birka som var en mycket viktig handelsplats under perioden 700-900-talet, och denna ”stad” hölls under uppsikt av kungarna som satt på Hovgården och dess kungsgård. På bilden syns Angsarsmonumentet som kom till på 1800-talet när det var 1000 år sedan missionären och munken Angsar kom till Birka för skapande av den första kristna församlingen i Sverige.

Såväl till Birka som Hovgården går det sommartid att resa med Strömma. Med utgångspunkt Klara Mälarstrand i Stockholm kör m/s Mälar Victoria under sommarhalvåret. Det är också Strömma som driver den publika verksamheten på Birka med drift av museum, servering och andra aktiviteter, på uppdrag av Riksantikvarieämbetet som är den myndighet som behandlar kulturarvet.

På denna höjd reste sig Alsnö hus upp på 1200-talet. Numera bara enstaka ruinrester efter detta hus som Magnus Ladulås ska ha låtit bygga – och där han år 1280 kom att utfärda det världsliga frälset (grunden till adeln) genom Alsnö stadga. Alsnö hus ersatte för övrigt en tidigare vikingatida kungsgårdsbyggnad på platsen.

Inte bara tiden som flyger förbi på Hovgården. 😉 Med den milda vintern så stannar en del ormvråkar kvar i dessa breddgrader.

Härligt område som sommartid är en god betesmark för får.

Runstenar är ju också en del av de förhistoriska lämningar som kan skådas på många håll i Stockholmsområdet. Förutom Ekerö kommun så är ju Vallentuna också känt för sina runstenar.

Den här stenen, Håkansstenen/Hovgårdsstenen, låg en gång i tiden när den ristades mycket nära vattenytan och vid den plats som ledde in i hamnen vid Hovgården. Landhöjningen har ju dock gjort sitt genom åren, och det har ju faktiskt passerat ett par år sedan platsens guldålder, så nu finns stenen en bra bit ifrån nuvarande strandkant.

En av de så kallade kungshögarna. Liknande men inte lika ”hög” som de som exempelvis finns vid Gamla Uppsala.

Efter en dryg timme av förhistoriska betraktelser i området åkte jag tillbaka mot Sjöängen på Munsö strax efter halv tre. En ny färd med minibussen och med linfärjan.

Åkermark finns det gott om ute på Mälaröarna. När man åker ut med bussen från Brommaplan längst ut på Munsö så är det varierat mellan skog och odlingslandskap. Ett antal stora säterier passeras dessutom.

På tillbakavägen från Adelsö och Munsö så steg jag av 311:an vid Träkvista idrottsplats, och promenade in en väg bland bostadsområden som sedan ledde fram till Jungfrusundsåsens friluftsområde. Jag kom emellertid inte att gå upp på själva åsen utan enbart snudda vid denna.

Jag gick dock förbi Ekebyhovseken, denna jätteek som volymmässigt är Sveriges största lövträd. Det finns dock ekar som har grövre stam, exempelvis Kvilleken i Småland. Oavsett så är Ekeröjätten en väldigt mäktig syn att skåda på nära håll. Som synes är ena sidan något sargad.

Mäktigt som sagt, trädet bedöms vara ca 500 år gammalt.

Till nästa trädsort som på bilden skvallrar om al i dess hängen och mindre kottar. I bakgrunden med oskärpa syns månen.

Efter en god semla på Bageri Ekerö i Ekerö centrum, ett mycket trevligt konditori, så gick hemfärden med m/s Rex ifrån Tappström – ett stenkast från just centrummiljön. Efter tidigare blogginlägg så kanske ni känner till att detta är SL-linje 89.

Det blev lite is på Mälaren trots allt denna vinter. Ute på Fiskarfjärden här med härlig spegling av den kuperade ön Estbröte där det ska ligga en gammal fornborg – det historiska temat tar aldrig slut i denna blogg. 😉

Stadshuset, denna fantastiska byggnad, som ritades av Ragnar Östberg och med färdigställande år 1923. Här i den stora byggnaden sitter idag bland annat kommunfullmäktige och den blåa hallen intager många festliga tillställningar under året – exempelvis för doktorander eller om det är banketten för nobelpristagare. Tornet kan man ju besöka sommartid – och där ovanifrån har man verkligen en central vy över huvudstaden.

Ja det blev en ännu en skymningstur med elhybriden Rex in till Klara Mälarstrand. En mycket trevlig tur där man också träffade bekanta ombord.

Och nu lämnar jag historien därhän och siktar på framtida nya utfärder. 😉

/Mats Östman