Söndagen 22 oktober följde jag med föreningen LTF (Lokaltrafikintresserades Förbund) på en banvallspromenad i gränstrakten Södermanland-Östergötland mellan Nyköping och Norrköping. Ute i skogsområdet som kallas Kolmården och längs en gammal smalspårig järnväg som var i bruk under första hälften av 1900-talet. Stavsjö järnväg var det officiella namnet, men kom också att kallas för Nunnebanan.

Resan ner till Stavsjö gick med tåg från Stockholm Central till Nyköping. I Nyköping blev det en promenad till busstationen, en kilometer från järnvägsstationen. Det blev ett antal minuters väntande innan buss mot Stavsjö kom att avgå strax efter halv tolv. Väl framme i utkanten av tätorten Stavsjö så uppenbarade sig vyn av just sjön som givit orten och bruket dess namn.

Den gröna färgen är typisk för Sörmlandstrafiken. Jag har åkt några gånger i Sörmland de gånger jag besökt Spårvägens dag i Malmköping, så jag hade ett grönt kort med reskassa laddat. Att man skulle hitta detta kort var en positiv överraskning dagen före resan. 😉

Stavsjö är en tätort som har under många år haft en industriell verksamhet genom sitt bruk. Stavsjö bruk eller Stafsjö bruk var från början under senare del av 1600-talet en tillverkare av kanoner. Senare kom man att tillverka bland annat ångpannor. Idag tillverkas under företaget Stafsjö Valves ventiler för till stort del export till andra länder.

Det gamla stationshuset vid Stavsjöbruk station. Drivs numera av en ideell förening med bland annat caféverksamhet, och när det nu ligger längs en gammal banvall så finns även en vall med inriktning på sportsliga aktiviteter längre bort i bilden.

Nunnebanan har inget direkt med nunnor och kloster att göra, utan kopplingen är till en skadeinsekt. I sekelskiftet till år 1900 så anlades denna järnväg Virå-Stavsjö-Kolmården för att frakta bort väsentliga mängder timmer från skog i trakterna som angripits i omfattande mängd av en insekt kallad barrskogsnunna. Timret togs ner till Sandviken i Kolmården där det vidaretransporterades med fartyg.

Bortsprängt berg för denna före detta järnväg. Den lades ner redan år 1939, delvis av konjunktur men också av den blomstrande biltrafiken. Ett av ångloken ”Virå” som trafikerade banan finns kvar och går i Östra Sörmlands Järnvägars museitrafik Läggersta-Mariefred-Taxinge slott.

Stavsjö järnväg var en smalspårig järnväg med spårvidd 600 mm, och det är precis vad som museitrafiken till Mariefred och Taxinge har – även om den järnvägen från början var normalspår 1435 mm. Finns ett par blogginlägg från Mariefred med vissa bilder på just stationsmiljön och något av tågen.

Nunnebanan är idag en vandring och cykelled, och är väl underhållen så den är inte särskilt svårvandrad. Jag har varit med på banvallspromenader där det varit betydligt mer ”väghinder” om man så säger.

Den här skylten såg vi vid en före detta såg.

Naturligtvis avbildades höstfärger längs vägen.

Strax efter passering under Nyköpingsbanan där järnvägen går så togs det en matpaus. Då hade vi väl gått ca 3 kilometer, men klockan var halv två så det var ett lägligt stopp för födointag. Nyköpingsbanan som är en del av Södra Stambanan men där den större tågtrafiken Stockholm-Malmö körs ju via Katrineholm, mycket beroende på det faktum att det är endast enkelspår på denna bana mellan Järna-Vagnhärad-Nyköping och Åby vid Norrköping. Det är i huvudsak regionaltågen i form av Mälartåg som trafikerar sträckan, fjärrtågen tar endast undantagsvis denna sträcka.

Typiskt för banvallspromenader är ju de långa raksträckorna som så typiskt tillhör en järnväg eller före detta järnväg i detta fall.

Någon kilometer av de 100 mil vandringsspår som Sörmlandsleden sträcker sig över i landskapet Södermanland kom vi faktiskt att följa. Sedan passerade vi gränsen till Östergötland längs vandringen, men då hade av naturliga skäl Sörmlandsleden tagit annan riktning. 😉

Tät tallskog med mosse. Ett och annat jakttorn skådades också, men ingen jakt sågs där ute under vår vandring. Några djur såg vi inte heller till, men hade vi vandrat åt en annan riktning så hade vi kunnat komma fram till Kolmårdens djurpark.

Skiftande färger i naturen. En skylten i bildens nederkant markerar Erikslunds naturreservat mot vänster i bilden men mot öst i verkligheten. 😉 Några kilometer längre österut finns också en av södra Sveriges största myrar – Fjällmossen, också det ett naturreservat.

Vid en gammal hållplats Långängen med en sådan där raksträcka igen. Härliga björkar intill.

Från Erikslund med skyltar om naturreservat så höll vägen sig rätt bred ett par kilometer. Passerade bland annat ett garage där skolbussar och lastbilar stod.

Så gick vi in från den större vägen i en vegetationsrik del av banvallen. Det är läckert att vandra under hösten med dess alla olika färgskiftningar på lövträd och buskar.

Som sagt, höstens nyanser.

På sluttampen av den milen långa vandringen. I stort sett kunde man följa hela banvallens sträckning från Stavsjö ner till Kolmården, men på ett ställe där en gammal banvaktsstuga blivit privatbostad så fick man gå runt. I alla fall den delen av gruppen jag gick med tog omvägen – som inte var särskilt lång.

Målportalen eller? Denna skylt sitter i alla fall vid Kvarsebovägens norrsida, en väg som för övrigt går bort mot djurparken i Kolmården. Kolmårdens djurpark har jag själv besökt ett par gånger, men senaste gången var nu över 20 år sedan.

Det var ett grånande vatten över Bråviken denna söndag, men så lugnt och stilla.

Inte särskilt långt från portalen till Nunnebanans vandringsled ligger Kolmårdens camping – First Camp Kolmården. Den gick vi igenom vidare ner mot Bråvikens strand och till den gamla stationen Kolmården som blev slutdestination för vandringen passande nog efter Stavsjö järnvägs sträcka. Samhället i bakgrunden är Sandviken, en del av tätorten Krokek, postort är däremot Kolmården – hängde ni med? 😉 Inte någon jätteaktivitet på campingen denna oktoberdag, men kan tänkas vara mycket populärt sommartid med närheten till djurparken.

Med blick mot Djurö kvarn med dess stora spannmålsanläggning på halvöns nordvästra spets. En udde på Djuröns östsida har det inte helt obekanta namnet Vaxholmen och ska ligga i en vacker naturmiljö med en del ekar. Emellan naturen och industrin så finns ett bostadsområde.

Djurö och ett djur i form av en gräsand.

Kolmårdens gamla station, och här finns en liten del räls dessutom. När vi nu hade genomfört vandringen så skulle vi äta middag på någon restaurang. Nere vid Sandviken och stationen Kolmårdens före detta stationshus fanns förvisso restaurang Sjöstugan. På skylten utanför stod att det var öppet 12-21 – men misstänksamt var det att var dagens special var utsuddat, och det såg onekligen lite tomt ut överlag. Majoriteten av vandrargänget gick dock in genom dörren som förkunnade att det var ÖPPET i den meningen…Men dök någon servitris/servitör upp? Nej! Det var alltså inte öppet så vi inväntade nästa buss mot Kolmården station istället.

Svintuna kvarn blev den sista egentliga sevärdheten att beskåda denna trevliga höstdag i trakten kring Kolmården.

Det går ju en gräns vid Bråviken mellan Svealand och Götaland, som man inte minst i väderleksrapporter hör talas om. En del lokala platser har koppling till just svear i sina namn, exempelvis Svintuna kvarn och på bilden Svintaskär – en besjungen ö i inte minst allsångssammanhang med tillagt ”S” i namnet dock. Längre ner finns ett större naturreservatsområde i Svensksundsviken. Skärgård oavsett var den ligger, I like it.

Från hållplatsen Kvarnvägen så tog vi dubbeldäckaren på linje 420 in till Kolmårdens station. Och som synes var det inte Sörmlandstrafikens gröna färg utan Östgötatrafikens vit-gul-röda lackering. Biljett köpte jag i Östgötatrafikens app. Linje 420 utgick från Vildmarkshotellet borta vid Kolmårdens ZOO och man kunde alltså resa in till centrala Norrköping.

Kolmårdens inte så värst upphetsande station i tätorten Krokek. Några väderskydd men inget pampigt stationshus likt vid gamla stationen för Stavsjö järnväg nere vid Bråviken. Vi kom ha ett par timmar tillgodo innan hemresa kl 18:50. Dessa två timmar tillbringades då till stor del inne på den till stationen närbelägna pizzerian, det satt verkligen inte fel med pizza efter dagens härliga vandring. Under tiden hann mörkret falla och när vi begav oss upp på plattformen strax efter halv sju så var det ett annat ljus än på bilden – eller snarare avsaknad av ljus. 😉

Mälartåg tog oss åter till Stockholm dit vi ankom strax efter kl 20:00. En mycket trevlig dag i för mig rätt obekanta trakter.

M v h

Mats Östman